Som jag skrev i tidigare inlägg så arbetstränar jag fortfarande på samma jobb som jag började arbetsträna på för ett år sedan. Fem timmar om dagen/fyra dagar i veckan och en helt ledig dag mitt i veckan. Det går rätt bra när jag är där men när jag kommer hem släpper jag masken och orken bara dalar. Det är svårt att förklara för mina arbetskamrater att jag inte fungerar som jag gör på jobbet hela dagen, hela veckan. Ibland fungerar jag ju inte på jobbet heller och då är det mer påtagligt att jag faktiskt inte mår helt bra. Häromdagen var jag så fruktansvärt trött när jag åkte från jobbet så jag fick en blackout när jag skulle köra in i en rondell, jag kom bara inte ihåg hur man skulle göra. Om jag skulle åka fram och ställa mig på sidan om framförvarande bilar eller om jag skulle stå bakom och vänta på min tur, hur jag skulle visa var jag skulle och vem som hade företräde. Helt knäppt. Läskigt. Jag klarade mig dock och kom hem men jag var skärrad hela vägen hem och kom liksom inte på hur man skulle göra på hela kvällen. Jag var tvungen att fråga min man när han kom hem från jobbet hur man skulle göra.
Orken varierar. Jag har upptäckt att jag har svackor på 4-5 dagar sen fungerar jag rätt bra i ungefär en vecka. Sen kommer en ny svacka och sen fungerar jag i en vecka igen. För nån dag sen mådde jag så dåligt att jag grät, orkeslös, yr och matt. Var tvungen att avboka en frissatid som jag sett fram emot, fick be svärfar ta med sonen på hans innebandyträning. Var bara helt utslagen. Det började redan tre dagar tidigare efter och under uppföljningsmötet med FK samt mitt samtal med läkaren. Dagen efter mådde jag skit men tvingade mig till jobbet i alla fall. Sen gick det inte längre, tur att det var min ledig dag så jag slapp vara hemma från jobbet. Dagen efter var det lite bättre men visst var jag trött och hade koncentrationssvårigheter men jag var ju i alla fall på jobbet.
Förutom arbetsträningen har jag lagt ner sjukgymnastiken sen i början på sommaren, jobbet tog över. Var tvungen att prioritera det. Jag rör alldeles för lite på mig, är utomhus alldeles för lite. Får ofta höra käcka kommentaren om hur bra det är att röra på sig och hur bra det är att få frisk luft. Som om jag inte vet det. Men ge mig en spark i baken då, hjälp mig att komma ut, dra med mig på en promenad så kanske jag skulle kunna göra allt som är så bra! Förutsatt att jag klarar av att jobba.
Ju mer tid jag har lagt på jobbet ju mindre tid har jag orkat ägna åt familjen och hemmet. Orken hemma krymper allt mer och mer och det börjar kännas som det gjorde innan jag blev sjuk. Glädjen hemma försvinner. Masken med käckhet och duktighet släpper jag hemma, den där som oftast är påklistrad på jobbet och när jag träffar vissa människor.
Jag ser kollegor må dåligt, jag får höra om andras livsöden och andras oro för familjemedlemmar. Jag är så öppen för sånt, jag är som en magnet som känner av underliggande känslor och beteenden hos människor. Ibland undrar jag varför just jag ska vara sån, det underlättar ju inte precis min egen återhämtning. Men kan inte stänga av. Det är både och.